Dagen, den kom!

Jag känner att jag vill dela med mig av en händelse som ägde rum idag i Vimmerby, stångogatan, kl 19:45.

John springer runt febrilt här hemma och letar efter sin nyckel som han tappat bort. Han springer ut och in, in och ut igen. Jag är precis klar för att gå till jobbet, men letar dom sista minuterna jag också. Där emellan har vi lämnat dörren öppen i all hast. Även att vi är uppe i allt letande så tänker vi ändå att Barney står där och faktiskt inte springer ut. Vi har liksom börjat lita på varandra mer och mer. Nu när vi varit i stugan i två veckor så har han bara fått springa ut när vi sagt till och han har stannat där, med dörren öppen. Han satt där så fint.

Men helt plötsligt händer det, den stunden jag väntat på enda sen jag skaffade Barre. Han rymmer och han springer iväg, fort! Jag sprang iväg till ett annat rum och letade en sek och helt plötsligt satt han inte vid dörren längre. Den här dagen har jag som sagt väntat på enda sens den 25 augusti 2011. Så är det att ha djur, förr eller senare rymmer dom har jag tänkt. I hela mitt liv har jag haft djur och det har hänt något drastiskt med nästan alla djur, alltså att dom rymmer. Hästarna har rymt från hagen och sprungit i full galopp på asfalten, hundar har hoppat över staketet och haft äventyr i flera timmar i skogarna.

Jag tror att jag har lite dåliga erfarenheter med det här med rymning. När våra hästar rymde för många år sen så var det KAOS. Alla ungar i stallet var hysteriska och livrädda för sina små ponnys. Min mamma kunde lugnat mig lite om hon inte hade sagt(skrikit) "KOMMER DET EN BILJÄVEL ÄR DET KÖRT!" sen sprang hon till toaletten. Så det första jag tänkte när Barney sprang var BIL. Då är det kört liksom ;)

Tillbaka till själva händelsen. Jag blev faktiskt inte så hysterisk först som jag trodde jag skulle bli. Klart jag blev nervös. Men någonstans där inne tänkte jag att han faktiskt kanske inte är så modig utan Mamma och Pappa. Att han vänder sig om och ser att inte vi bryr oss. Han var jätte modig utan oss. Däremot blev John hysterisk. Han sprang det fortaste han kunde och skrek samtidigt. Han skrek väldig högt faktiskt, väldigt panikartat. Jag har aldrig hört honom i den tonen (det är ju kul att man fortfarande har dolda saker att se hos varandra) och då har han ändå varit väldigt arg på mig.

Barney hade verkligen kul när han rymde. Han sprang fram och tillbaka på vägen, in på en gård, ut från gården igen, ut på vägen sen in på en gård igen. Där hade jag han iaf i en liten fälla. Men han lyckas springa förbi och började springa runt i cirklar igen. Han trodde vi lekte. Det kan jag förstå, vi sprang ju som galna höns efter han.
Tillslut fick jag han i fällan igen och lyckas få tag på kräket... förlåt, men då var jag jätte arg(av rädsla och för att han inte lyssnade ett skit på oss). Jag bar upp han i famnen, kollade inte och sa ingenting till han. Skulle inte burit upp han. Det är ju lite beröm, men jag orkade seriöst inte vara the dog whisper. Jag skakade på huvudet och gick in med han i huset.

Det här var inte det värsta som hänt, men jag blev så fruktansvärt nervös där ett tag(speciellt när john skrek sådär)

Just det. När jag satt på flyget hem från Turkiet för två veckor sedan när mamma och pappa tog han om Barry så hände det visst också lite. Han hade sprungit in i en hästhage till en shetlandsponny. sprungit runt bena och lilla hästen börja springa och leka med han. Barnet tyckte det var skit kul liksom. Ett litet tramp så hade det varit KÖRT! Det hade tydligen varit lika mycket kaos där ute i sundsholm som idag. Anton hade sagt att vi får dela upp och säga lite var till Fredrika om han dör nu... Där satt jag på planet, helt omedveten.. Lika omedveten som Barney..